Gräsänder utsatta för jakt

Av: Pär Söderquist, avdelningen för miljö- och biovetenskap, Högskolan Kristianstad

 

Gräsanden är en av de mest välkända fåglarna i Sverige och den förekommer i så gott som alla sjöar och småvatten i landet. Arten har länge varit starkt påverkad av mänskliga aktiviteter som till exempel utdikning av våtmarker, men framförallt av jakt. Den globala populationen är stor — runt 20 miljoner par — och även i Sverige är det en talrik fågel med en häckande population på runt 200 000 par. Trots detta är det vanligt att gräsänder föds upp i fångenskap och sätts ut i våtmarker under sommaren, för att sedan jagas under hösten.

 

Utsättningen av farmade gräsänder har sitt ursprung i Nordamerika redan i början av 1900-talet. Men på grund av låg överlevnad och att de utsatta änderna inte blev en del av den vilda populationen i den utsträckning det var tänkt, så valde man istället att satsa på en adaptiv förvaltning av populationen samt att återskapa våtmarker. I Europa fortsatte man dock med utsättningar och sedan 1970-talet har denna verksamhet ökat påtagligt, både geografiskt och numerärt. Varje år sätts mer än tre miljoner ällingar ut i vatten runt om i Europa. Enbart i Frankrike är siffran 1,4 miljoner och i Sverige sätts mer än 250 000 två—tre veckor gamla gräsandsungar ut årligen.

 

Med hjälp av ringmärkning har man samlat en stor mängd information om Sveriges vilda gräsänder, mycket tack vare andfänget vid Ottenby där de flesta av landets ringmärkta gräsänder fångats. Genom att analysera fångst- och återfångstdata kan man räkna på fåglars överlevnad. För att lära oss mer om utsatta gräsänders öden inleddes ett forskningsprojekt på Högskolan Kristianstad 2010. Mellan 2011—2018 ringmärkte vi över 13 500 farmade ällingar som sattes ut på ett 20-tal lokaler runt om i södra Sverige.

 

Det visade sig att endast drygt 22% av änderna blev skjutna i våtmarken där de sattes ut och att 4% av alla återfynd gjordes längre än 3 km från platsen de ringmärktes. Som jämförelse är 91% av återfynden av vildmärkta änder längre än 3 km bort från ringmärkningsplatsen. Överlevnadsanalyser visar att den genomsnittliga överlevnaden för en farmad älling är 2%, vilket kan jämföras med 21% för vildmärkta ällingar. Baserat på den årliga överlevnaden är det runt 5000 farmade ällingar som varje år blir en del av den vilda populationen. Hur detta påverkar den vilda populationen är svårt att säga, men andra studier visar på skillnader mellan farmade och vilda änder beträffande genetik, morfologi och beteende.

 

Vill ni läsa mer om vår senaste studie om de ringmärkta utsatta gräsänderna är den fritt tillgänglig för alla att läsa.

Dela på sociala medier