En nattskärra flyger sällan högt på dagen
Av: Gabriel Norevik, Biologiska institutionen, Lunds universitet
Nattskärran sticker ut bland våra svenska häckfåglar i flera avseenden, men kanske främst genom sin anpassning till att jaga flygande insekter under dygnets skumma timmar. När dagen gryr sätter den sig på marken eller på en lämplig gren där den håller sig helt stilla tills skymningen kommer. Det är därför inte helt enkelt att få syn på den i dagsljus och oftast handlar det om en ren tillfällighet att man råkar skrämma upp en sittande fågel i svampskogen, eller vid en sträcklokal, eftersom nattskärrans kamouflage gör att den helt smälter in i sin omgivning.
Under vår och höst händer det dock sporadiskt att nattskärror ses komma insträckande från havet flera timmar efter att det ljusnat i samband med deras flyttningsrörelser. Vad som kanske är än mer anmärkningsvärt är att dessa fåglar i regel flyger lågt över vattnet (så lågt att de ofta försvinner bland vågorna) och att de inkluderar kortare glidfaser i den annars aktiva flykten. Spontant kan man tänka att sådana fåglar är utmärglade individer som med nöd och näppe lyckas hålla sig flygande i en sista kraftansträngning att nå land. Eventuellt skulle det kunna röra sig om fåglar som överrumplats av dåligt väder som gjort att de drivits ur kurs, eller så har de stött på oväder och kraftig motvind där den enda möjligheten till att ta sig framåt är att utnyttja vindgradienten där luftströmmarnas friktion mot vattenytan mildrar de kraftigaste motvindarna.
I den här studien samlade vi in all tänkbara data om förekomsten av flygningar i dagsljus hos nattskärror. Vi sammanställde observationer av sträckande fåglar, vilka samtliga gällde fåglar över öppet vatten. Vi använde ringmärkningsdata som under flera årtionden har insamlats i samband med den standardiserade trädgårdsfångsten vid Ottenby fågelstation, något som ändå endast resulterade i några dussin observationer. Till detta kunde vi addera data insamlad med hjälp av dataloggar under det senaste decenniet på nattskärror som häckar i skogarna i östra Småland. Dataloggarna som följer individer under hela deras årscykel har antingen samlat in detaljerad information om fåglarnas flygrutter med hjälp av GPS-teknik, eller rörelsemönster genom en kombination av sensorer, som var femte minut mätt fåglarnas vingflaxaktivitet och varje timme deras flyghöjd.
Vi kom fram till att även om nattskärror helst håller sig inaktiva dagtid så är det inte alldeles ovanligt att flyttande individer var tvungna att fortsätta flyga i dagsljus i samband med just vattenpassager. Även om distansen som fåglarna flög över vattnet hade en positiv inverkan på förekomsten av dagsljusflygningar så var sådana observationer ganska regelbundet även i samband med att relativt små vatten skulle passeras. Till exempel vittnade samtliga våra datakällor att Östersjön ibland kräver några timmars flyttning dagtid, vilket kan te sig lite märkligt eftersom nattskärror flyger så snabbt att de bör kunna avklara sträckan någorlunda oproblematiskt under dygnets mörka timmar. Vi misstänker att det beror på att fåglarna inte alltid påbörjar flygningen över vattnet i skymningen, eventuellt startar de ibland långt från vattnet och först efter några timmar initierar vattenpassagen.
Ringmärkningsdata visar också att fåglarna som fångas tidigt på morgonen vid Ottenby (på våren efter att de korsat Östersjön) ofta bar på rätt mycket fett, som kan användas för en eventuell fortsatt flygning, och att kroppsvikten (och därmed bränslereserven) minskar allteftersom timmarna går. Dock var det först framemot lunchtid som vikttrenden korsar snittvikten för de häckande fåglarna i vår småländska studiepopulation. Eftersom vi får anta att häckande nattskärror är välmående fåglar som endast saknar det där extra flygbränslet för långdistansflygningar, så fungerar de som en referens för när de flyttande fåglarna vid Ottenby börjar närma sig en kritisk punkt vad gäller vikt och energistatus. Av en ren händelse motsvarar tiden mellan gryning och lunchtid ungefär vad det tar för nattskärror att korsa Östersjön, så man skulle kunna tolka det som att de fåglar vi hanterat bär med sig en energibuffert som motsvarar en Östersjöflygning, utifall att det skulle behövas. Huruvida fåglarna faktiskt följer en sådan säkerhetsstrategi återstår att se.
Våra dataloggar visade annars de mest anmärkningsvärda detaljerna kring vattenpassagerna. Dels visade aktivitetsloggarna att fåglarna kan flyga i över 30 timmar i sträck när de korsar Medelhavet. Det är ungefär den tid det kan ta om fåglarna råkar korsa havet där det är som bredast, men flygningen kan också inkludera perioder över land både före och efter vattenpassagen. Dessutom kan fåglarna stöta på motvind vilket gör att flygningen går långsammare, dock verkar just detta scenario vara rätt ovanligt. Under de här långflygningarna noterade vi dessutom att fåglarna sjönk målmedvetet vid gryningen till en höjd strax över havsytan, likt alla andra nattskärror vi har följt, en flyghöjd de sedan höll sig på under hela dagen. I skymningen däremot, steg fåglarna återigen till högre flyghöjder, mer typiska för natten, där de fortsatte tills de landade flera timmar senare. I samband med de lågsniffande flygningarna under dagen noterade vi också hur fåglarna övergick från en aktiv flykt till ett flyktsätt där de varvar en serie vingslag med en kortare glidetapp. Det här flyktsättet är så vanligt bland dagsträckande nattskärror att en del sträckskådare referera till det som det typiska nattskärre-flyktstilen, men såvitt vi förstår så är det något fåglarna främst gör i samband med dessa undantagsfall, vilket också råkar vara då vi ser dem.
Sammanfattningsvis har vi utforskat ett ovanligt beteende hos en ganska ovanlig fågel, något som endast var möjligt genom att kombinera de senaste teknikerna med medborgarforskning och en ringmärkningsverksamhet unik i sitt slag. Nattskärrorna visar entydigt en preferens att flyga lågt under dygnets ljusa timmar oavsett vilka energireserver de råkar bära på. Vi spekulerar i artikeln om att en sådan taktik tillåter fåglarna att minska flygkostnaderna under vattenpassagerna men att detta endast kan utnyttjas genom att flyga väldigt lågt över vattenytan, vilket antagligen bara är säkert att göra i dagsljus. En viktig sak gemene man kan ta med sig från studien är dock att inte förutsätta att alla fåglar som till synes med stort besvär kommer insträckande lågt över ett mörkt hav är överrumplade stackare som med en sista kraftansträngning försöker nå land. Ibland kan en lågsniffsflygning vara en lika rutinmässig (men för oss åskådare lika ofattbar) aktivitet för en flyttfågel som att välja ut flyghöjden med de mest fördelaktiga vindarna.
Om ni vill läsa mer om studien så finns den fritt tillgänglig för alla att läsa.
Gabriel Norevik, Susanne Åkesson, Anders Hedenström, Extremely low daylight sea-crossing flights of a nocturnal migrant, PNAS Nexus, Volume 2, Issue 7, July 2023, pgad225, https://doi.org/10.1093/pnasnexus/pgad225
Swedish 